iva's blogg

"Att prata är mitt sätt att gråta" säger Emma Jangestig, ”Arbogamamman” som nästan höll på att stryka med själv när hennes två barn Max och Saga mördades. Jag skulle vilja säga att prata och att skriva är mina sätt att gråta.

När jag pratar eller skriver delar jag min sorg med dem som betyder något för mig. Delar min sorg, delar min känsla, delar mitt liv. Delar hoppet att livet är så mycket mer än smärta. Sorgen ska sörjas men livet måste levas.

Pratet och skrivandet är en bro mellan dig och mig. Utan den bron skulle jag inte tagit mig över mörka vatten. Utan den hade jag drunknat.

Du bär mig men jag vill också bära dig. Om vi inte delar livet med varandra kan vi inte leva. Kan vi inte sörja, älska, glädjas, skratta och gråta. Eller som Lill Lindfors sjöng: ensam är man ingen men tillsammans är ett sätt att finnas till.

Mitt liv har varit bra för jag har haft turen att möta människor som varit bra som en motvikt till dem som inte varit bra. Ja, jag vet att livet inte är svart eller vitt, att människor inte är goda eller onda. Men där det tidigare funnits människor som varit så upptagna av att överleva, att de klamrat sig fast vid alla i sin närhet och dragit dem under vattenytan för att själva inte drunkna, där har jag sedan mött människor som lärt mig simma. Utan dem skulle jag inte tagit mig över mörka vatten. Utan dem hade jag drunknat. För att de låtit mig prata, läst det jag skrivit. Varit på min sida. Varit mina vänner.

Med känsla och kärlek vill jag med denna sång hylla alla som genom åren lyssnat och läst: Paul Simon och Art Garfunkel - Bridge Over Troubled Water.

When you're weary
Feeling small
When tears are in your eyes
I will dry them all

I'm on your side
When times get rough
And friends just can't be found
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

When you're down and out
When you're on the street
When evening falls so hard
I will comfort you

I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

Sail on Silver Girl,
Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way

See how they shine
If you need a friend
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind

/Iva

Nu ska jag berätta vad jag gjorde förra söndagen. Skjutsade dottern till Umeå för att vara ”modell för en dag”, sminkas och fotograferas. Istället för att sitta och vänta tog jag bilen och åkte 33 år tillbaka i tiden.

33 år är lång tid och vägarna till byn förändrade. Under dessa år har jag många gånger passerat Teg på E4:an och visste därför att korsningen söder om Tegsbron för länge sedan är borta och ersatt av en viadukt. I huvudet hade jag bilden av hur allt såg ut förut, trots att jag då inte hade körkort och bara var 16 år. Inte en enda gång under de år som förflutit har jag haft modet att åka tillbaka. Och när modet så småningom vuxit sig starkare, har jag inte velat åka dit de gånger jag varit i Umeå på grund av att jag haft familjen med mig eller varit där i mina tidigare uppdrag som god man eller genom mitt arbete. Under ett och ett halvt år gick jag på universitetet men då hade jag lika bråttom till föreläsningarna som jag hade därifrån.

För en vecka sedan var det äntligen dags att ”ta tjuren vid hornen”, ”möta demonerna” och konfronteras med mitt förflutna. Söder om Tegsbron insåg jag att för att komma till vänster måste jag svänga till höger. Irrade en stund på Teg innan jag tog mig över viadukten, tog fel fil och befann mig snart på norra sidan av älven, svängde av mot Grubbe, vände och tillbaka till bron. Följde istället skyltarna mot flygplatsen; jag mindes att vägen till byn gick förbi avfarten mot flyget. Hamnade i en rondell där jag svängde av från E4:an och så ännu en rondell och befann mig plötsligt utanför flygplatsen. Vände, och lät känslan styra mig i denna förvirring som de förändrade vägarna innebar. Vägskyltarna talade om att jag var på väg mot Holmsund, vilket förvirrade mig ännu mer. Holmsund ligger på andra sidan älven och jag mindes att Obbola var sista orten innan havet men anade att en bro kan ha byggts mellan de båda orterna.

Ett par månader innan jag flyttade från byn och hade fått jobb på Almars kiosk på Teg, tog jag bussen som gick från Obbola men som för vissa turer bara svängde förbi byn om det fanns passagerare dit. Eftersom det aldrig gick att förutse, promenerade jag grusvägen från byn till ut till vägen mellan Obbola och Umeå. Det kan ha varit en sträcka på 1,5-2 kilometer. Ibland mötte jag bussen som var på väg till byn för att lämna av passagerare och fick då kliva på. Ibland missade jag bussen helt och sträckte ut tummen som tog mig in till staden och jobbet.

Vägskylten – med namnet på byn – överraskade mig som en plötslig uppenbarelse. Den fanns där, byn finns fortfarande. Kanske vore det bättre om den inte gjorde det, kanske fanns en önskan i mig att minnet var en mardröm och att avsaknaden av byn skulle bevisa att minnet inte fanns. Jag svängde av mot höger. Skogen såg ut som då men när landskpet öppnade sig såg jag något jag inte hade ett minne av. På vänster sida var det öppet vatten och en parkeringsplats, på höger sida kunde man svänga in till en större parkeringsplats och där såg jag människor på rad, riktade mot vattnet. För ett ögonblick trodde jag de stod där med gevär framför sig men såg till min lättnad att det var kameror på stativ. Inte mindes jag något naturreservat men förstod att allas uppmärksamhet var riktade mot vårfåglarna vid vattnet.

Naturligtvis körde jag för långt, letande känslan för att hitta rätt. Mindes inte heller att vägen varit asfalterad och inte fanns det då skyltar med vägnamn och nummer som pekade in mot vägarna i byn. Vände och kände efter. Mindes var bussen brukade stanna när den körde in i byn och vände. Hittade rätt avfart och svängde in.

Känslan – minnet – här var platsen jag inte kunnat se under så många år. Såg båda husen på gården, på en och samma gång. Två västerbottensgårdar på samma gård, en stor byggnad som varit ladugård och en lekstuga som jag inte mindes fanns. I den nyare av de två husen bodde jag under några månader tillsammans med min syster och en bror. Och en man som installerade sig själv i kontoret. En man som trasade sönder min själ.

Sakta körde jag förbi. Jo, det var rätt gård. Ett ombyggt härbre bortanför ladugården; jag mindes det fast det såg ut att ha blivit utbyggt sedan dess. Vände på uppfarten till härbret och stannade till utanför gården för att tvinga mig själv att konfrontera minnet. Orkade inte stanna så länge och körde sakta, sakta därifrån när kroppen inte längre klarade av konfrontationen. Först började jag hulka i ett försök att gråta. Smärtan som kanske aldrig kan försvinna helt. Svängde ut på den numer asfalterade vägen och började hyperventilera. Kände hur huvudet fick mindre och mindre syre och stannade bilen på parkeringen vid naturreservatet. Försökte andas, försökte lugna ner mig. Så dumt att åka hit helt själv. Om jag ändå hade haft min man med mig. Inte mina barn, jag vill inte att de ska se mig reagera så här. Övergreppen som delvis börjat därinne i västerbottensgården och definitivt fortsatt där. Kontoret. Radion. ”Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag” sjöng Fred Åkerström och han som installerat sig tog vad han ville ta.  

När jag samlat mig tillräckligt mycket tog jag upp mobilen och ringde min man. Han svarade inte och jag svängde ut från parkeringen och fortsatte köra. Till Teg där Almars kiosk ersatts av en rondell, till Rotegränd 4 där jag hyrt lägenheten på övervåningen efter flytten från byn. Till Ålidhem där jag tog min in bland de fasansfulla hyreshusen för att se innergården av Geografigränd. Sedan ringde jag min man igen och han svarade. Tyckte jag lät uppjagad men jag hade ju lugnat ned mig ordentligt vid det laget. Önskade att han varit där med mig men glad att han ändå fanns.

Lugnade ned mig ännu mer så jag kunde vara mitt vanliga jag när jag mötte upp min uppsminkade vackra dotter. Vilken tur jag haft ändå!

/Iva

Den ljusa början av sommaren, grönskande gräsmattor, björkar som just slagit ut och doftande syrener gav en föraning om nya, moderna tider. Maranatatältet oskuldfullt vitt på stenig skolgård, unga kvinnor och män – några så moderna att de hade blivit uteslutna om de tillhört en pingstförsamling. Elgitarrer och handklappning, högljudd musik, livliga böner och en fräckhet som pingströrelsen inte sett sedan dess egen begynnelse. Två unga män som kallade sig evangelister ledde mötet. Männen hade rest från Örebro för att sprida maranatabudskapet till norra Norrland. Till en början var de skeptiska men träffades under mötets gång av kraften från den helige ande. Kraften från himlen var så stark att de inte kunde värja sig. Där under det vita tälttaktes himmel föddes maranataropet i deras hjärtan och fyllda av upplevelsen återvände de sent i sommarnatten till skolan i byn och hem till de nyblivna maranatabarnen.

De hade inte någon syndfull TV men nyfiket hälsade de på farmor och farbröderna där de bodde längs byvägen som böjde sig likt en ostkrok från och tillbaka till landsvägen. Den ombyggda bagarstugan låg bland den äldre bebyggelsen med skog i nordväst, byn i väster och söder och utsikt över älven mot öst. Det skulle sändas ett maranatamöte i TV. Visserligen i nedklippt version eftersom mötet hållit på i nästan fyra timmar. Bänkade i soffan, fåtöljer, pinnstolar och på golvet samlades de framför TV:n i salen. De nya maranatabarnen satt där tillsammans med föräldrar, farmor och farbröder och tittade på andra maranatabarn som frimodigt varit med under hela TV-inspelningen. Hela det svenska folket fick den här kvällen en inblick i Maranatas och maranatabarnens värld. Barnen sjöng med i sångerna, klappade händer, bad med armarna upplyfta – precis som de vuxna. Mest uppmärksamhet fick en flicka som med tårar strömmande nedför kinderna, lyfte händerna mot himlen, fylld av salighet och helige ande. Syskonen Nilsson i byn hade ännu inte förstått det, men det som visades från det inspelade mötet skulle snart vara en välbekant miljö. De var nu maranatabarn och skulle så alltid förbli.  



/Iva

Två kapitel och 20 sidor har jag skrivit sednan jag började om. Somnade när jag satt och läste igenom andra kapitlet. Vad tyder det på?

Går det bra att skriva? Den frågan brukar jag få och visst går det bra men det är svårt. Jag ska inte låtsas som annat. Svårt men krävande lustfyllt. Och däremellan ska jag göra bisysslor som att jobba, städa, laga mat och alla dessa skjutsningar av familjemedlemmar hit och dit. Jag ger dock inte upp. 20 sidor på 16 dagar är mer än en sida om dagen. Och min plan är att ha skrivit färdigt första romanen inom ett år. I den här takten kommer det att lyckas.



/Iva

Tomas Andersson Wij – Romantiken, Om du är trött på dig så är det ingenting mot hur trött jag är på mig. Presenten från Kärleken på alla hjärtans dag ljuder i vardagsrummet en skrivardag som denna. Trött är jag. Trött för att jag jobbat mycket men aningen trött på mig själv. Trött på konflikter, trött på människor. Trött på trångsynthet och aggressioner. Trött på att det finns människor jag tycker om, som inte tycker om varandra. Trött på förväntningar, på hur andra anser att jag borde vara.

Vilar en stund, skriver och återfår krafter. Orkar med det jobbiga, analyserar konflikter. Förlåter och går vidare. Och är glad för att jag har en man som älskar mig och som gav mig Romantiken i present.

/Iva

Satt och pratade med fem år äldre Storebror och nio år yngre Lillebror. Minnen från förr, skratt och igenkännande: Minns du honom/henne och hur det var...? Maranatamöten, alkoholiserade predikanter, profeterande män som led av storhetsvansinne, hon som var så snäll och fick stå ut med så mycket, han som hade svårt att få verkligheten att gå ihop. Skratt igen och Storebror säger: Vi hade i alla fall ingen långtråkig uppväxt!

Nej, långtråkig var den inte, däremot ofta sorglig och tragisk – skratten till trots. Ironiskt nog kan vår uppväxt betraktas som exklusivt tilldragande. Upplevd var den ett enda långt lidande och fylld av skuld och skam – jag som bara ville vara vanlig! Idag kan det till och med vara svårt att bli trodd; kanske är det jag berättar påhittad lögn och jag själv en mytoman?

Då är det befriande att skratta åt eländet, tillsammans med andra som också varit där. Tillsammans med dem som vet att ingen av oss någonsin kommer att bli så bra berättare att vi kan beskriva hur det egentligen var, beskriva så bra att du riktigt ska kunna förstå. Den var inte rolig, men vi hade i alla fall ingen tråkig uppväxt…

/Iva

Idag har jag äntligen börjat om att skriva. Tror naivt nog att jag tillskansat mig tillräckliga kunskaper för att klara av att skriva en hyfsad roman. Skulle mer än gärna vilja visa vad jag skrivit --  men inledningen är än så länge hemlig. Just för att den börjar i nutid med karaktärer och omgivningar hämtade från min närhet. Dock i romanform och lika lite likt ett foto som någon målning jag gjort.

Det enda jag kan likna känslan när man skriver är känslan när man förlorar tid och rum vid ett staffli. Jag önskar mig oändlig tid men någon sådan har jag inte som mamma, fru och arbetstagare. Inser att jag måste fortsätta skriva tills jag skrivit klart. Att en roman måste skrivas i ett svep. Att för mycket tid inte får gå förlorad mellan skrivtillfällena. Så under den närmaste tiden kommer jag att ägna all egen tid till att skriva. Och däremellan tänka, tänka och tänka.



/Iva

Han lyckades bra – den gode Imsen (eller var det Gud?) – med att inplantera i våra hjärtan känslan av att vi är endast gäster och främlingar i en främmande värld. Hur många av oss före detta ”maranatabarn” bär inte ofta den känslan, djupt i vårt inre, vart vi än vänder oss, vart vi än går? Få är stunderna när känslan att höra till, är starkare än känslan av att vara en gäst och främling.

Jag bor i Västerbottning men blir aldrig västerbottning. Om det finns en plats jag älskar, är det födelsestaden Luleå och Nederluleå församling med barndomsbyarna Bälinge och Alvik och Gammelstad med sin kyrkby.

Min ungdomskärlek är Hälsingland med dess oändliga, trolska finnskogar befolkade av hemlig romantik. Tomas Andersson Wij uttrycker så väl den känslan i Hälsingland. Min romaniska bild av hälsingar är att de är öppna, varma, trygga, generösa och vänliga. Nyfiket, välkomnande låter de gästen och främlingen vara som den är.

Varken Imsen eller Gud kommer från Hälsingland men väl finns näcken där du minst väntar det och på Horgaberget syns spår av bockfötter – ja har sitt dem me egne ögen!, förlåt – sett dem med egna ögon. Säker och sant!

/Iva

I min uppväxt andades, sov, vaknade, badade och åt jag kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Inte en tanke, inte ett andetag existerade utan tro på en andevärld som iakttog, agerade och ständigt övervakade varje steg, varje tanke, varje intention. Tron var verklig, för jag trodde att den fanns. Jag kunde inte välja bort den, hade inget eget val.

Allt eftersom har jag hittat vägen till mig själv. Kunnat göra egna val och valt att inte tro – vara ateist. Inte helt utan dåligt samvete för jag inser att mitt val sårar dem som ägnat sina dagar åt att strida i sin verkliga andevärld, för att jag och andra ska vara överösta med tro. Trots detta har jag valt att vara sann mot mig själv och låta dem ta ansvar för sitt eget liv och sin egen tro.

Men jag vet att det i många sammanhang är provocerande att säga de orden: jag är ateist. Jag vet att det i många av mina gamla sammanhang också är provocerande att tala om att jag dessutom är humanist. En humanistisk ateist. Just det värsta man kunde vara i min barndoms- och ungdomsvärld där man andades, sov, vaknade, badade och åt kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Den tro som skulle göra en lycklig men som gjorde mig djupt olycklig.

Aldrig har jag varit lyckligare än jag är idag och skulle jag vilja provocera riktigt mycket skulle jag säga att jag är en lycklig, humanistisk ateist!

Men för att inte verka alltför provocerande, låter jag bli att säga det...

Kram Iva

Här kommer en uppdatering av mitt liv idag:

Badrummet upprivet sen förra måndan. Tänk vad man kan anstränga sig för att få en dusch.

Tonårsdöttrarna akutförkylda sedan igår. Hög feber, slemmiga och hostiga. Men rätt så snälla när de inte orkar med det vanliga tonårsbråket.

Sonen nyttjar säsongskortet i Vitbergsbacken så mycket han kan. Jag försöker oroa mig så lite som möjligt och lyckas ibland.

Maken börjar vara långhårig och vill i vanlig ordning inte gå till frisör men vill inte heller att jag ska klippa honom förrän badrummet är färdigt. Själv gick jag till "min" frissa, Katarina, i förrgår men ser väl som vanligt ut i min vanliga frisyr för ingen verkar märka nåt.

Fettvalken runt magen är större än jag önskar. Borde ha åkt skidor idag men orkar inte efter två turer till stan, matlagning och tvätt.

Blir sugen på semlor när jag ser den vita fluffiga snön. Tänker att jag i alla fall skulle kunna lukta på en -- det blir man inte tjock av.

Försöker förstå att jag borde vara nöjd med mig själv, men det är väl det svåraste att uppnå här i livet.

Har suttit idag och pratat med någon om mig själv och mitt liv som akademiker. Hur trist låter inte den kombinationen?

Laddar för att börja om och skriva. Den här veckan hinner jag inte men nästa...



/Iva