Skrivpaus
Nu tar jag skrivpaus tills jag får kommentarer från min andra läsare.
Bjuder på en härlig höstbild på ena tvillingdottern, fotograferad av den andra tvillingdottern, när de följde med för att göra reseach på Bureskolan.
/Iva
Ålder varierar med dagsform
Jag arbetade på Sunnangårdens servicehus i Alfta och där bodde där en kvinna som var 98 år. Varje gång någon frågade om hennes ålder, gav hon olika svar: 68, 23, 47 och till och med hände det att hon sa att hon var 98 år.
Och visst är det så, när man har uppnått en viss ålder; åldern varierar med dagsformen. Ibland är jag 32 år, ibland 23 andra gånger ser jag mig som jag kommer att se ut när jag är en gammal kvinna med rynkor och grått hår. Dagen efter glänser mitt hår och jag ser mig som jag en gång såg ut och känner att jag väldigt gärna skulle vilja hjula fram på gräsmattan. Istället nöjer jag mig med att stå på händerna inomhus.
Någon gång då och då är jag i den ålder jag är i nu. Inte så ofta men det händer. Att jag ser mig själv i spegeln och ser att jag ser ut att närma mig 50. Men ännu är håret samma färg som förut.
/Iva
Tiden som faktor
Underskatta aldrig tiden som faktor - sa en klok kvinna till mig en gång. Och nu håller bokmanuset på att färdigställas men det behövs ännu tid innan det kan bli en bok, innan jag kontaktar ett förlag.
Det behövs tid för att låta andra läsa och ge sina synpunkter. Tid för att låta manuset mogna. En litterär mognad -- jag läser och ser och ändrar och läser och ser och ändrar igen. Men det behövs också tid för att jag ska mogna. Mogna tillräckligt mycket för att klara av att ge ifrån mig det färdiga manuset och kunna hantera reaktioner som jag väntar ska komma.
Ångesten är en del av den mognaden. Vågar släppa fram den när natten är mörk och jag vet att det ligger någon bredvid mig som älskar mig. Det är inte utan känslor jag skriver och jag förstår att det jag skriver kommer att väcka känslor hos andra. Ångesten är inte värre än att jag klarar av den - egentligen inte farlig alls. Jag vet vad den är och jag vet varför den kommer.
/Iva
Maraton
Läser just nu igenom allt sakta för att hitta dolda fel i texten. Sedan ska manuset läsas några gånger till och ändras.
Två personer väntar på att få läsa igenom det; en släkting och ett proffs som själv skrivit böcker och brukar göra recensioner.
Försöker lära mig hur förlag fungerar och vad jag ska tänka på när jag börjar skicka manus och vilka förlag jag kan/bör skicka till.
Längre än så orkar jag inte tänka just nu.
/Iva
END OF STORY!
För tio och ett halvt år sedan var jag sjukskriven och som en pil träffade tanken mig; jag ska skriva en bok! Kunde inte vänta tills maken kom hem. Kastade mig på telefonen och ringde honom på mobilen. Jag ska skriva en bok! sa jag med andan i halsen. Jaha, sa han med total avsaknad av entusiasm.
Men jag visste att det nu äntligen skulle bli av. Tänkte att det kan ta 20 år men -- då får det väl göra det då.
Och idag har jag, nio och ett halvt år innan deadline, skrivit boken färdigt.
Eller, ja, inte riktigt färdig är den väl ännu. Nu ska jag läsa, ändra och putsa i texten. Lite här och lite där tills jag är nöjd och kan skicka den till ett förlag som bara sitter och väntar på att få min bok på sitt skrivbord.
För det är väl så det är!?
/Iva
268
Kan inte förneka att de senaste dagarna kantats av känslomässiga stormar. Och hur förmedlar man känslor i ord?
Allt har sin tid och ännu är jag inte färdig med skrivandet. När historien är klar är det dags att börja bearbeta den från början till slut.
/Iva
Tomas Tranströmer
Är fortfarande varm i hjärtat över dagens besked om att Tomas Tranströmer tilldelats årets Nobelpris i litteratur.
Här kommer en dikt som passar nattens timma:
Nocturne
Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:
en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.
Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
Den halvfärdiga himlen (1962)
Tomas Tranströmer
219
Så många sidor har jag skrivit just nu. Känns rätt bra att skriva men har ändå svårt att tro att någon vill läsa. Vi får väl se.
/Iva
208 sidor
/Iva
