GOTT NYTT ÅR!
Nya året firas med lillebror Jon och hans Anna!
God mat, prat och lite sällskapsspel förväntas men när det gäller fyrverkeri låter vi grannarna stå för det. Förbereder mig på barnens reaktioner med en föreläsning om det miljövänliga i att avstå. Och tänk så mycket pengar vi sparar!
Året som gått har varit ett av de jobbigaste men på något sätt renande. Privat blir det bara bättre och bättre och det är väl det viktigaste ändå. Vågar man hoppas på att saker ska hamna på sin plats under året som kommer?
Gott nytt år till er alla!
/Iva
33 år sedan
I natt – 33 år sedan.
Betelkyrkan i Runemo, kvicksilvret på väg att sjunka.
Ska stanna under nyårsdagen vid minus 43 grader.
Mercan klarar inte kylan – själv går jag också sönder.
33 år har gått. Minnet av natten gör fortfarande ont.
Kallaste dagen i mitt liv. Värre än så blev det aldrig.
Lockar mig fortfarande till gråt.
Låt mig få sörja. I morgon ska jag önska alla ett gott nytt år!
/Iva
Vila i frid, min kusin
Minns Ann-Katrin från när jag var barn. Kusinen som till stor del växte upp hos min farmor, hennes mormor.
Var jag tre år och Ann-Katrin 18? Hon skulle sköta de fyra syskonen Nilsson men hade bestämt träff med grannpojken Ola -- i vårt vardagsrum. Dukade fint på vardagsrumsbordet och vi trodde det var till oss. Spännande med kusinen som barnvakt.
Tonårig som hon var trodde hon att vi skulle gå och lägga oss snällt och fint och hon skulle kunna umgås med Ola i soffan. Men vi ville inte sova. Ville också umgås. När vi inte snällt la oss, låste kusinen dörren till sovrummet -- vilket misstag! Hur lätt var det att umgås med Ola i soffan medan fyra barn skrek, grät och bankade på sovrumsdörren? Ann-Katrin fick aldrig mer vara barnvakt -- behöver jag säga det?
Hon fick så småningom barn själv. Bar livet ut med sig otryggheten det för med sig -- att inte riktigt höra till någonstans. Men hon var älskad. Av sin mor och styvfar. Av sina systrar, barn och barnbarn.
Nu har hon slutat livet och lämnar ett tomrum efter sig.
Här kommer en dikt jag skrev till min käre svärfars begravning:
Det är inte sant som de säger,
att männskor för alltid går bort.
De avtryck Du gjorde i livet,
i litet såväl som i stort,
kan aldrig försvinna, och orden,
Du andades, allt vad Du gjort;
av godhet och kärlek Du givit,
finns kvar vid Din nyss stängda port.
(Iva Lundström 2008-10-14)
Ann-Katrin i Bälinge vid Lule älv, när hon var ett litet barn
/Iva
Makt att kunna förlåta
Efteråt – när oron lagt sig,
värmen sprider sig från magen,
stillar blod,
läker skråmor,
läker sår.
Att förlåta – inte se sig om,
gå vidare,
vara stolt,
vara glad,
vara människa.
Inlindad i ett rött paket,
med snören av guld,
jag ger förtroende som gåva,
jag tar emot.
Att vara människa – är att ha makt att kunna förlåta.
Efteråt när oron lagt sig,
skrattet som slutade i gråt,
gråten som slutade i skratt,
delar samma tårar.
Värmen sprider sig från magen,
stillar mitt blod,
läker alla skråmor,
läker alla sår.
Allt är stilla – orden har äntligen tagit slut.
/Iva
En väns hand på din axel
En väns hand på din axel.
Du tappar fotfästet, slinter,
ramlar ner i en iskall vak.
Chocken av det iskalla vattnet,
rädslan att förlora livet.
Någon vänder ryggen till.
Knuffad? Lämnad åt ditt öde?
En hand sträcks ut och drar dig upp.
Berusad av kylan, besluten att överleva,
inser att någon går sin väg,
utan att orka se sig om, sviker.
En väns hand på din axel.
Den hand som drog dig upp,
säger; du klarar det här!
Kylan får blodet att rusa,
men väcker ditt sinne,
lär dig vad som är viktigast i livet,
lär dig överleva.
Lär dig vad vänskap är.
/Iva
... vad du är som människa.
”… det är vad du är som människa!”
Oväntat landar orden
med en studs i magen,
som drar ihop sig i reflex.
”Det är inte vilken titel du har
eller vart du kommer ifrån…”
Hjärtat hugger – gråten kommer.
Orka mer känslor, orka förstå –
vem man kan lita på?
Vad är jag och vad är du?
Stilla kryper jag ihop i din trygga famn.
Du som vet vad jag är och jag som vet vad du är.
Jag som litar på dig och du som litar på mig.
Ändå vet vi inte allt om varandras oändliga djup –
inte ens om vårt eget.
Det är inte vilken titel du har
eller vart du kommer ifrån,
det är vad du är som människa!
Du är min kärlek – du är min man!
/Iva
Man MÅSTE vara lite galen...
1. Man måste ha en ÄKTA kärlek till boken och läsandet.
2. MÅSTE ha talang.
3. Ha blick för vad som är värt att skriva om.
4. Förmåga att se sig själv och omvärlden med främmande ögon.
5. Ha fantasi och kunna hitta på.
6. Vara kreativ och klara av slutföra saker.
7. Ha svårt för färdiga lösningar -- vilja skapa nytt. (Svårt att hålls sig till recept och beskrivningar)
Och nu kommer det som jag alltid vetat:
8. MAN MÅSTE VARA LITE GALEN!
Inte sinnesförvirrad-galen utan aningen manisk-galen. Uppslukas av skrivandet, berusas av att ge sig in i litteraturens värld. En aningens hälsosam ångest i kombination med detta -- och vips så har man MÖJLIGHETER att bli en författare. Men -- man blir inte författare för det! Det är därför man måste vara lite galen för det kan ju vara så att man i extas uppslukas av skrivandet och i slutändan får man inte ut något annat än outgivna manus som läggs på hög och som ingen någonsin kommer att vilja ge ut.
Allt detta har jag fått lära mig idag i Göran Häggs Nya författarskolan.
Aldrig någonsin har en beskrivning passat bättre in på mig än den här! Framtiden är utstakad! ;)
/Iva
