Vila i frid, min kusin
Minns Ann-Katrin från när jag var barn. Kusinen som till stor del växte upp hos min farmor, hennes mormor.
Var jag tre år och Ann-Katrin 18? Hon skulle sköta de fyra syskonen Nilsson men hade bestämt träff med grannpojken Ola -- i vårt vardagsrum. Dukade fint på vardagsrumsbordet och vi trodde det var till oss. Spännande med kusinen som barnvakt.
Tonårig som hon var trodde hon att vi skulle gå och lägga oss snällt och fint och hon skulle kunna umgås med Ola i soffan. Men vi ville inte sova. Ville också umgås. När vi inte snällt la oss, låste kusinen dörren till sovrummet -- vilket misstag! Hur lätt var det att umgås med Ola i soffan medan fyra barn skrek, grät och bankade på sovrumsdörren? Ann-Katrin fick aldrig mer vara barnvakt -- behöver jag säga det?
Hon fick så småningom barn själv. Bar livet ut med sig otryggheten det för med sig -- att inte riktigt höra till någonstans. Men hon var älskad. Av sin mor och styvfar. Av sina systrar, barn och barnbarn.
Nu har hon slutat livet och lämnar ett tomrum efter sig.
Här kommer en dikt jag skrev till min käre svärfars begravning:
Det är inte sant som de säger,
att männskor för alltid går bort.
De avtryck Du gjorde i livet,
i litet såväl som i stort,
kan aldrig försvinna, och orden,
Du andades, allt vad Du gjort;
av godhet och kärlek Du givit,
finns kvar vid Din nyss stängda port.
(Iva Lundström 2008-10-14)
Ann-Katrin i Bälinge vid Lule älv, när hon var ett litet barn
/Iva
