Semester
Semester som inleddes med Trästockfestivalen och ett möte jag beskriver nedan.
Ska städa i garderober och märker att jag redan börjat städa i mina inre garderober. Försöker våga vara stolt för den jag är och värja mig mot dem som inte vill att jag ska vara den jag är. Ställer mig ständigt frågorna; Vad vill jag och hur vill jag leva mitt liv? Vilka vill jag ska finnas där och vad vill jag göra under de kommande åren?
Svaren på de frågorna är inte självklara. Älskar inte 0910 men hatar inte heller. Har bara inte förstått hur jag borde vara. Därför söker jag efter mig själv, söker efter den jag är och har varit. Är ibland för sårbar, för vek. Fast jag hör människor säga tvärt om -- att jag är en stark kvinna. Så känner jag mig inte men troligen är det ett problem. Att jag är envis och målmedveten och ger uttryck av att vara stark. Lockar fram kampandan hos andra istället för viljan till samarbete.
Om det behövs slåss jag för rätten att vara mig själv men önskar helst vara där jag kan vara mig själv utan att behöva slåss för den saken.
Ja, semestern inleddes också med en katastrof. I Oslo och Utöya. Så mycket elände en enda person kan ställa till med. Jag värjer mig också mot de bilder överlevares berättelser framkallar. Vill inte se, orkar inte. Hur grymt får livet vara? Anders Behring Breivik var okänd i fredags morse men finns nu på Wikipedia.
I ett gomorronprogram säger Gudrun Schyman att Terrorism är också vit, västerländsk och kristen. Något att fundera på.
Om en person kan göra så mycket ont borde väl en enda person också kunna göra mycket gott? Jag tror ändå på att tillsammans kan vi göra världen bättre.
/Iva
Ögonblick som etsar sig fast
Det finns ögonblick som etsar sig fast i själen. Som när kopparplåt doppas i syra och de nakna delar konstnären valt att blottlägga, för evigt framkallar en bild. En bild som om och om igen, kan användas till tryck i skilda färger.
Det var många år sedan vi möttes men för några dagar sedan råkade vi, oplanerat, befinna oss på samma yta av universum igen. Under mer än tio års tid var det vanligt att vi träffades – många gånger dagligen. Vi har varit passagerare i samma bil, utlämnade åt samma chaufför, utan att kunna bestämma vilken riktning färden skulle ta. Vi har somnat i samma rum, delat samma bröd, spelat samma spel och krupit genom samma mörka, kalla tunnel.
Du har lyckats bättre än mig, men ändå – vi är båda överlevare. Det är inte två fasader som möter varandra. Det är två som vet om varandras kamp. Det är två som kan mötas på grund av att vi på var sitt håll har bearbetat vår barndom och ungdom. Det är två som inte tar livet för givet – vi vet båda att livet kunde blivit sämre än det är.
Du tillhör inte dem som inte klarar av att möta mig. De som ger mig skulden. Det finns en ömsesidig respekt, rester kvar av något som är att likna vid syskonkärlek. I ögonblicket står tiden stilla men mäter man i tid, så varade ögonblicket i tio minuter eller en kvart. Men bilden finns för alltid kvar. Etsad i syra på kopparplåt, i en lekpark på Nordanå.
Jag inser att det är något nedärvt och biologiskt. Och även om du för många år sedan träffat mina barn, så var du inte själv förälder då. Att i ögonblicket få förmånen att visa upp varandras barn, det som man är mest stolt över av allt det man åstadkommit, det slår an en sträng i det inre som tillhör det man inte kan förklara. Det är något uråldrigt, nedärvt och biologiskt. Jag vill känna och se – känner jag igen några drag från din släkt? Du ser mina bröder i min son och plötsligt ser jag honom som du ser.
Stolt kan jag se in i dina ögon; Här är jag. Det blev inte bättre, men inte heller sämre än så. Jag känner inte längre någon skam men skulden är svårare att rå på. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Ändå – jag känner tacksamhet för det som livet gett. Tacksamhet för de ögonblick slumpen, eller universum?, bjuder på. Och gömmer i mitt hjärta kopparplåten för att ta fram den då och då och göra tryck i olika färger.
/Iva
Pussar och havsbad
Tänk om man vore en häst - då skulle man fortfarande få pussar av dottern! Men man får minnas de tusen miljoner pussarna hon bjöd på när hon var mindre. Då, när en utflykt till ett havsbad var en spännande resa och inte som nu "Måste jag följa med!".
Men om glädjen över att fara till havet och bada var större för barnen när de var mindre, är min glädje desto större nu. Att simma med barnen ut till en flytbrygga, ligga och sola utan att behöva hålla utkik. Veta att de, hittills, klarat sig bra och ser ut att klara sig bra i framtiden. Den glädjen innehåller också en förnöjsamhet. Ännu är det för tidigt att luta sig tillbaka men lite, lite bakåt vågar jag nog luta mig.
Fram till den 23 juli råder skrivuppehåll. Då får jag semester och hoppas vädret inte blir alltför bra. Hoppas på halvdåliga dagar då det inte är för varmt att orka skriva.
/Iva
Piteå Summer Games - PSG
Det har funkat bra att sova hemma - tonåringar lämnar man inte hur som helst. En timmes bilresa dit och en timme hem och vi har kunnat se alla matcher Kevin spelat. Tyvärr bara förluster men Kevin gjorde ett par riktigt bra matcher så det kändes som en vinst ändå. Och killarna har haft kul - det är ju det viktigaste.
Träffade Maria och Johan idag, som åkt upp från Sundsvall - barnens "kusin" Ebba spelar fotboll och var på PSG ifjol också. Fast då gick vi om varandra. Ebba är född samma år som Linn och Julia och är en duktig slalomåkare. Titta på det här klippet: http://www.youtube.com/watch?v=lemzVJ0iiQI&feature=related
Har inte skrivit (förutom en halv sida) sedan i onsdags. Kommer knappast att hinna skriva veckan som kommer eftersom jag jobbar långa dagar alla dar utom lördag. Men det är jag beredd på. Får semester om tre veckor och då hoppas jag få några heldagar att skriva.
Skönt att Kevin är hemma men nu är Linn borta istället. Med en kompis familj vid en fiskesjö mitt ute bland myggen. Hon blir borta i tre nätter. Det är väl bara att vänja sig. Lördagen uppe i Piteå var vi barnlösa förutom när vi såg på matchen. Underlig känsla det där. Ska man vara glad för att vi har tid för oss själva eller gå och längta efter de små liven - som blivit stora?
Vi ägnade lördagen åt att gå på stan, fika på Ekbergs konditori och tog en sväng till kyrkmarknaden i Öjebyn. Där gick jag och försökte placera in var jag stod med pappa vid ett bokbord 1974 och frös. Det var under maranatatiden och jag har precis skrivit om det i det som ska bli en bok. Och just när jag stod där i min egen lilla värld och tittade på allt utom markndsstånd, såg jag ett bekant ansikte. En bror naturligtvis! För har man åtta bröder kan man hitta dem lite var stans. Ja, nu visste jag i och för sig att Jon och Anna var i Öjebyn eftersom en av sönerna spelar fotboll. Men eftersom jag befann mig i bokvärlden år 1974 blev det lite knas i hjärnan ändå. Han var ju inte mer än tre år det året men nu är han lite äldre.
Nu sitter vi med spänd förväntan och lyssnar efter traktorn som ska komma med 12 kubik ved. Tobbe har semsester och blir väl den som får ta sig an vedhögen tillsammans med Julia och Kevin. Ibland är det lugnare att jobba än vara ledig.
/Iva
