Ögonblick som etsar sig fast
Det finns ögonblick som etsar sig fast i själen. Som när kopparplåt doppas i syra och de nakna delar konstnären valt att blottlägga, för evigt framkallar en bild. En bild som om och om igen, kan användas till tryck i skilda färger.
Det var många år sedan vi möttes men för några dagar sedan råkade vi, oplanerat, befinna oss på samma yta av universum igen. Under mer än tio års tid var det vanligt att vi träffades – många gånger dagligen. Vi har varit passagerare i samma bil, utlämnade åt samma chaufför, utan att kunna bestämma vilken riktning färden skulle ta. Vi har somnat i samma rum, delat samma bröd, spelat samma spel och krupit genom samma mörka, kalla tunnel.
Du har lyckats bättre än mig, men ändå – vi är båda överlevare. Det är inte två fasader som möter varandra. Det är två som vet om varandras kamp. Det är två som kan mötas på grund av att vi på var sitt håll har bearbetat vår barndom och ungdom. Det är två som inte tar livet för givet – vi vet båda att livet kunde blivit sämre än det är.
Du tillhör inte dem som inte klarar av att möta mig. De som ger mig skulden. Det finns en ömsesidig respekt, rester kvar av något som är att likna vid syskonkärlek. I ögonblicket står tiden stilla men mäter man i tid, så varade ögonblicket i tio minuter eller en kvart. Men bilden finns för alltid kvar. Etsad i syra på kopparplåt, i en lekpark på Nordanå.
Jag inser att det är något nedärvt och biologiskt. Och även om du för många år sedan träffat mina barn, så var du inte själv förälder då. Att i ögonblicket få förmånen att visa upp varandras barn, det som man är mest stolt över av allt det man åstadkommit, det slår an en sträng i det inre som tillhör det man inte kan förklara. Det är något uråldrigt, nedärvt och biologiskt. Jag vill känna och se – känner jag igen några drag från din släkt? Du ser mina bröder i min son och plötsligt ser jag honom som du ser.
Stolt kan jag se in i dina ögon; Här är jag. Det blev inte bättre, men inte heller sämre än så. Jag känner inte längre någon skam men skulden är svårare att rå på. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Ändå – jag känner tacksamhet för det som livet gett. Tacksamhet för de ögonblick slumpen, eller universum?, bjuder på. Och gömmer i mitt hjärta kopparplåten för att ta fram den då och då och göra tryck i olika färger.
/Iva
