Lycka är att skriva!
Två positiva saker från träffen med läsare nummer två:
1. Han säger att jag kan skriva!
2. Jag ska skriva om hela manuset!
Jag är så otroligt tacksam över att han ville ge sig på mitt manus; han vet ju vad han pratar om. Har utbildning, skrivit flera böcker själv och skriver recensioner. En sån som man vill ha kritik av, därför att han går att lita på. En man med litterär kunskap. Och jag har insett att jag vill lära mig mer om skrivandets konst.
"Du måste bestämma dig", sa han "om du ska skriva dokumentärt, självbiografiskt eller en roman." Och jag vet genast att det är en roman jag vill skriva.
Det jag redan skrivit är inte alls bortkastat. Om barn, kommande barnbarn och andra intresserade vill läsa, så finns nu historien nedskriven -- så ärligt som jag klarat av att skriva den. Men jag ska berätta en hemlighet; jag tänker inte skriva en roman -- jag tänker skriva tre.
Nu ska jag släppa all plikt (den sanna historien finns som sagt redan nedskriven) och ägna mig åt det jag älskar att göra. Jag ska skapa. Vara kreativ, konstnärlig och berätta historien fritt från mitt innersta inre. Utgå från det manus jag redan skrivit. Lyfta ut delar ur den som jag ska använda som underlag till de kommande romanerna.
Fick en snabbkurs i författarskapet av min snälle läsare. Nu har jag lärt mig begrepp som författarröst (inte bra), beskrivande text eller gestaltande, perspektiv och att bibehålla illusionen. Högmodig som jag är tror jag att jag kommer att klara av det här.
Och jag är så glad -- för att jag får fortsätta skriva! Vad kan göra mig lyckligare än så?
/Iva
