iva's blogg

Nu ska jag berätta vad jag gjorde förra söndagen. Skjutsade dottern till Umeå för att vara ”modell för en dag”, sminkas och fotograferas. Istället för att sitta och vänta tog jag bilen och åkte 33 år tillbaka i tiden.

33 år är lång tid och vägarna till byn förändrade. Under dessa år har jag många gånger passerat Teg på E4:an och visste därför att korsningen söder om Tegsbron för länge sedan är borta och ersatt av en viadukt. I huvudet hade jag bilden av hur allt såg ut förut, trots att jag då inte hade körkort och bara var 16 år. Inte en enda gång under de år som förflutit har jag haft modet att åka tillbaka. Och när modet så småningom vuxit sig starkare, har jag inte velat åka dit de gånger jag varit i Umeå på grund av att jag haft familjen med mig eller varit där i mina tidigare uppdrag som god man eller genom mitt arbete. Under ett och ett halvt år gick jag på universitetet men då hade jag lika bråttom till föreläsningarna som jag hade därifrån.

För en vecka sedan var det äntligen dags att ”ta tjuren vid hornen”, ”möta demonerna” och konfronteras med mitt förflutna. Söder om Tegsbron insåg jag att för att komma till vänster måste jag svänga till höger. Irrade en stund på Teg innan jag tog mig över viadukten, tog fel fil och befann mig snart på norra sidan av älven, svängde av mot Grubbe, vände och tillbaka till bron. Följde istället skyltarna mot flygplatsen; jag mindes att vägen till byn gick förbi avfarten mot flyget. Hamnade i en rondell där jag svängde av från E4:an och så ännu en rondell och befann mig plötsligt utanför flygplatsen. Vände, och lät känslan styra mig i denna förvirring som de förändrade vägarna innebar. Vägskyltarna talade om att jag var på väg mot Holmsund, vilket förvirrade mig ännu mer. Holmsund ligger på andra sidan älven och jag mindes att Obbola var sista orten innan havet men anade att en bro kan ha byggts mellan de båda orterna.

Ett par månader innan jag flyttade från byn och hade fått jobb på Almars kiosk på Teg, tog jag bussen som gick från Obbola men som för vissa turer bara svängde förbi byn om det fanns passagerare dit. Eftersom det aldrig gick att förutse, promenerade jag grusvägen från byn till ut till vägen mellan Obbola och Umeå. Det kan ha varit en sträcka på 1,5-2 kilometer. Ibland mötte jag bussen som var på väg till byn för att lämna av passagerare och fick då kliva på. Ibland missade jag bussen helt och sträckte ut tummen som tog mig in till staden och jobbet.

Vägskylten – med namnet på byn – överraskade mig som en plötslig uppenbarelse. Den fanns där, byn finns fortfarande. Kanske vore det bättre om den inte gjorde det, kanske fanns en önskan i mig att minnet var en mardröm och att avsaknaden av byn skulle bevisa att minnet inte fanns. Jag svängde av mot höger. Skogen såg ut som då men när landskpet öppnade sig såg jag något jag inte hade ett minne av. På vänster sida var det öppet vatten och en parkeringsplats, på höger sida kunde man svänga in till en större parkeringsplats och där såg jag människor på rad, riktade mot vattnet. För ett ögonblick trodde jag de stod där med gevär framför sig men såg till min lättnad att det var kameror på stativ. Inte mindes jag något naturreservat men förstod att allas uppmärksamhet var riktade mot vårfåglarna vid vattnet.

Naturligtvis körde jag för långt, letande känslan för att hitta rätt. Mindes inte heller att vägen varit asfalterad och inte fanns det då skyltar med vägnamn och nummer som pekade in mot vägarna i byn. Vände och kände efter. Mindes var bussen brukade stanna när den körde in i byn och vände. Hittade rätt avfart och svängde in.

Känslan – minnet – här var platsen jag inte kunnat se under så många år. Såg båda husen på gården, på en och samma gång. Två västerbottensgårdar på samma gård, en stor byggnad som varit ladugård och en lekstuga som jag inte mindes fanns. I den nyare av de två husen bodde jag under några månader tillsammans med min syster och en bror. Och en man som installerade sig själv i kontoret. En man som trasade sönder min själ.

Sakta körde jag förbi. Jo, det var rätt gård. Ett ombyggt härbre bortanför ladugården; jag mindes det fast det såg ut att ha blivit utbyggt sedan dess. Vände på uppfarten till härbret och stannade till utanför gården för att tvinga mig själv att konfrontera minnet. Orkade inte stanna så länge och körde sakta, sakta därifrån när kroppen inte längre klarade av konfrontationen. Först började jag hulka i ett försök att gråta. Smärtan som kanske aldrig kan försvinna helt. Svängde ut på den numer asfalterade vägen och började hyperventilera. Kände hur huvudet fick mindre och mindre syre och stannade bilen på parkeringen vid naturreservatet. Försökte andas, försökte lugna ner mig. Så dumt att åka hit helt själv. Om jag ändå hade haft min man med mig. Inte mina barn, jag vill inte att de ska se mig reagera så här. Övergreppen som delvis börjat därinne i västerbottensgården och definitivt fortsatt där. Kontoret. Radion. ”Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag” sjöng Fred Åkerström och han som installerat sig tog vad han ville ta.  

När jag samlat mig tillräckligt mycket tog jag upp mobilen och ringde min man. Han svarade inte och jag svängde ut från parkeringen och fortsatte köra. Till Teg där Almars kiosk ersatts av en rondell, till Rotegränd 4 där jag hyrt lägenheten på övervåningen efter flytten från byn. Till Ålidhem där jag tog min in bland de fasansfulla hyreshusen för att se innergården av Geografigränd. Sedan ringde jag min man igen och han svarade. Tyckte jag lät uppjagad men jag hade ju lugnat ned mig ordentligt vid det laget. Önskade att han varit där med mig men glad att han ändå fanns.

Lugnade ned mig ännu mer så jag kunde vara mitt vanliga jag när jag mötte upp min uppsminkade vackra dotter. Vilken tur jag haft ändå!

/Iva