En lycklig, humanistisk ateist!
I min uppväxt andades, sov, vaknade, badade och åt jag kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Inte en tanke, inte ett andetag existerade utan tro på en andevärld som iakttog, agerade och ständigt övervakade varje steg, varje tanke, varje intention. Tron var verklig, för jag trodde att den fanns. Jag kunde inte välja bort den, hade inget eget val.
Allt eftersom har jag hittat vägen till mig själv. Kunnat göra egna val och valt att inte tro – vara ateist. Inte helt utan dåligt samvete för jag inser att mitt val sårar dem som ägnat sina dagar åt att strida i sin verkliga andevärld, för att jag och andra ska vara överösta med tro. Trots detta har jag valt att vara sann mot mig själv och låta dem ta ansvar för sitt eget liv och sin egen tro.
Men jag vet att det i många sammanhang är provocerande att säga de orden: jag är ateist. Jag vet att det i många av mina gamla sammanhang också är provocerande att tala om att jag dessutom är humanist. En humanistisk ateist. Just det värsta man kunde vara i min barndoms- och ungdomsvärld där man andades, sov, vaknade, badade och åt kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Den tro som skulle göra en lycklig men som gjorde mig djupt olycklig.
Aldrig har jag varit lyckligare än jag är idag och skulle jag vilja provocera riktigt mycket skulle jag säga att jag är en lycklig, humanistisk ateist!
Men för att inte verka alltför provocerande, låter jag bli att säga det...
Kram Iva
