Gäst och främling
Han lyckades bra – den gode Imsen (eller var det Gud?) – med att inplantera i våra hjärtan känslan av att vi är endast gäster och främlingar i en främmande värld. Hur många av oss före detta ”maranatabarn” bär inte ofta den känslan, djupt i vårt inre, vart vi än vänder oss, vart vi än går? Få är stunderna när känslan att höra till, är starkare än känslan av att vara en gäst och främling.
Jag bor i Västerbottning men blir aldrig västerbottning. Om det finns en plats jag älskar, är det födelsestaden Luleå och Nederluleå församling med barndomsbyarna Bälinge och Alvik och Gammelstad med sin kyrkby.
Min ungdomskärlek är Hälsingland med dess oändliga, trolska finnskogar befolkade av hemlig romantik. Tomas Andersson Wij uttrycker så väl den känslan i Hälsingland. Min romaniska bild av hälsingar är att de är öppna, varma, trygga, generösa och vänliga. Nyfiket, välkomnande låter de gästen och främlingen vara som den är.
Varken Imsen eller Gud kommer från Hälsingland men väl finns näcken där du minst väntar det och på Horgaberget syns spår av bockfötter – ja har sitt dem me egne ögen!, förlåt – sett dem med egna ögon. Säker och sant!
/Iva
