Smakprov från dagens skrivning
Den ljusa början av sommaren, grönskande gräsmattor, björkar som just slagit ut och doftande syrener gav en föraning om nya, moderna tider. Maranatatältet oskuldfullt vitt på stenig skolgård, unga kvinnor och män – några så moderna att de hade blivit uteslutna om de tillhört en pingstförsamling. Elgitarrer och handklappning, högljudd musik, livliga böner och en fräckhet som pingströrelsen inte sett sedan dess egen begynnelse. Två unga män som kallade sig evangelister ledde mötet. Männen hade rest från Örebro för att sprida maranatabudskapet till norra Norrland. Till en början var de skeptiska men träffades under mötets gång av kraften från den helige ande. Kraften från himlen var så stark att de inte kunde värja sig. Där under det vita tälttaktes himmel föddes maranataropet i deras hjärtan och fyllda av upplevelsen återvände de sent i sommarnatten till skolan i byn och hem till de nyblivna maranatabarnen.
De hade inte någon syndfull TV men nyfiket hälsade de på farmor och farbröderna där de bodde längs byvägen som böjde sig likt en ostkrok från och tillbaka till landsvägen. Den ombyggda bagarstugan låg bland den äldre bebyggelsen med skog i nordväst, byn i väster och söder och utsikt över älven mot öst. Det skulle sändas ett maranatamöte i TV. Visserligen i nedklippt version eftersom mötet hållit på i nästan fyra timmar. Bänkade i soffan, fåtöljer, pinnstolar och på golvet samlades de framför TV:n i salen. De nya maranatabarnen satt där tillsammans med föräldrar, farmor och farbröder och tittade på andra maranatabarn som frimodigt varit med under hela TV-inspelningen. Hela det svenska folket fick den här kvällen en inblick i Maranatas och maranatabarnens värld. Barnen sjöng med i sångerna, klappade händer, bad med armarna upplyfta – precis som de vuxna. Mest uppmärksamhet fick en flicka som med tårar strömmande nedför kinderna, lyfte händerna mot himlen, fylld av salighet och helige ande. Syskonen Nilsson i byn hade ännu inte förstått det, men det som visades från det inspelade mötet skulle snart vara en välbekant miljö. De var nu maranatabarn och skulle så alltid förbli.
/Iva
