Vi hade i alla fall inte tråkigt...
Satt och pratade med fem år äldre Storebror och nio år yngre Lillebror. Minnen från förr, skratt och igenkännande: Minns du honom/henne och hur det var...? Maranatamöten, alkoholiserade predikanter, profeterande män som led av storhetsvansinne, hon som var så snäll och fick stå ut med så mycket, han som hade svårt att få verkligheten att gå ihop. Skratt igen och Storebror säger: Vi hade i alla fall ingen långtråkig uppväxt!
Nej, långtråkig var den inte, däremot ofta sorglig och tragisk – skratten till trots. Ironiskt nog kan vår uppväxt betraktas som exklusivt tilldragande. Upplevd var den ett enda långt lidande och fylld av skuld och skam – jag som bara ville vara vanlig! Idag kan det till och med vara svårt att bli trodd; kanske är det jag berättar påhittad lögn och jag själv en mytoman?
Då är det befriande att skratta åt eländet, tillsammans med andra som också varit där. Tillsammans med dem som vet att ingen av oss någonsin kommer att bli så bra berättare att vi kan beskriva hur det egentligen var, beskriva så bra att du riktigt ska kunna förstå. Den var inte rolig, men vi hade i alla fall ingen tråkig uppväxt…
/Iva
