iva's blogg

Varför kan man dricka det här vattnet? frågar sonen när vi fyller vattendunkar från kranen i Bonnstan. Därför att det kommer från ett reningsverk utan parasiter. svarar jag. Och fortsätter: Vattnet vi får kommer från det enda reningsverk i hela Sverige som är förorenat. Bara för att få lite perspektiv på vattenproblemet. För sonen har det blivit normalt att man inte kan dricka vattnet ur kranen.

 

Vi har blivit så vana nu vid att koka vattnet vi sköljer grönsaker med och som vi borstar tänder i. I kylskåpet står alltid två kannor kokt vatten.

 

Vi har lärt oss så många saker som vi inte visste för några månader sedan:

Att kokt vatten smakar illa.

Att vårt vattenreningsverk heter Abborren.

Att vattnet i Bonnstan kommer från vattenreningsverket i Slind och kallas följaktligen Slind-vatten.

Att vår parasit heter Cryptosporidium och är ganska snygg uppförstorad.

 

Nu för tiden kan man få frågor som;

Vad har ni för vatten? Jaha, ja, får ni vatten från Abborren i Ersmark!?

Vill du ha vatten med eller utan parasiter? säger den som vill skämta.

 

Vi står i vattenkö till kranen utomhus i Bonnstan, köar tillsammans med vanligt folk, högt uppsatta politiker och poliser. Alla behöver rent vatten. Pratar och skrattar och konstaterar; kokt vatten är inte gott.

 

Vi har lärt oss begrepp som; bajsvatten och parasitfritt vatten.

Vi har lärt oss acceptera pulverkaffe där vi annars brukar dricka nybryggt kaffe.

Vi har lärt oss att inte längre ifrågasätta att det inte bjuds på kaffe på Max och att det inte går att använda dryckesautomaten där. Tar emot burken utan att fråga – vi vet att orsaken heter Cryptosporidium.

 

Och bäst av allt är att vi uppskattar att komma till ett ställe där man kan dricka vattnet direkt ur kranen. Det är en lyx vi inte förstod innan.

 

Undrar hur fort vi ska glömma, när hela vattensystemet är genomspolat av vatten renat med uv-filter? För det är också något vi lärt oss; att uv-filter tar död på Cryptosporidium.

 

 

 

/Iva

Har du sett en skolavslutning nyligen? Killarna i stora shorts och tjejerna i minimala klänningar och högklackade skor. För att inte tala om alla som går i dyra klänningar och håruppsättningar på skolbal.

 

På min tid var skolbal förknippat med något förlegat från 1950-talet. Man gick på skolavslutning i märkesjeans, träskor och en t-shirt – utan BH under. Det var bara de som på grund av form eller storlek tvingades ha BH, som använde den. Vi andra tyckte synd som om dem. Träskorna hade mer eller mindre platå och det varnades för de skador vrickade fötter skulle ge i vuxen ålder. Jeansen var för tajta och en eller annan drabbades av tarmvred. Håret hängde fritt eller var klippt i en frisyr och permanentat. Eller pentat som man sa.

 

Det var bättre förr! Jag menar, då kunde man gå utan BH! Nu tillhör man kategorin som inte skulle kunna vara utan – på grund av dålig form…

 

/Iva

 

 

Minns Abbas. Första gången jag träffade honom var när jag ringde på dörren till den lägenhet i Ersmark där han placerats som asylsökande -- tillsammans med två andra i samma ålder. Bjöd in till asylcaféet i kyrkan som ibland flyttades hem till de som hade ansvar den torsdagen. När vi var hemma hos oss sparkade Abbas fotboll med min, då, femårige son som sedan vidhöll att Abbas var hans bästa kompis.

Abbas och en av killarna från lägenheten flyttade sedan till Kåge. Sista gången jag träffade honom, gick jag en promenad till Kåge och på långt håll såg jag att det var Abbas som kom cyklande. I vit skjorta och fladdrande hår.

 

Så svårt det var att försöka förstå att raderna på text-tv’n handlade om Abbas. Det var i telefonen jag först fick höra det och satt sedan och tittade på texten och försökte förstå. Hur förklarar man det sedan för sonen som då hunnit bli sex år?

 

/Iva

Skolavslutningar är alltid speciella. Funderade ju lite över det där med Gud och skolan men det är lätt att acceptera lite religion när allt annat är så fint. Finast av alla är barnen.



Kevins sista dag på Ersmarksskolan. Nästa år blir det Kåge.




Linn med bästisen. Försökte hitta en bild med bara Linn men hon står hellre bakom kameran än framför.



Julia visar fingret - som hon tappat en lösnagel från. Var med i kören och de sjöng så fint. Kattis Koss är inte bara min körledare.

Tacos till middag och sedan har jag, iklädd bikini, försökt sitta på altanen och skriva i min bok. Inte så lätt att se skärmen i solljuset. Och inte klarar jag av att bara sitta där och sola heller - som jag hade tänkt först.

Med blicken i backspegeln har livet blivit rätt bra ändå!

/Iva

Idag är firandets dag! Familjen Lundströms högtidsdag.

18 år sedan kärleken förde oss samman.
16 år sedan vi förlovade oss.
14 år sedan vi fick de underbaraste tvillingflickorna man kan tänka sig!

För ovanlighetens skull har det varit skoldag den här dagen. Firade tjejerna med tårta och presenter på morgonen.

Ledig idag och då passade jag på att träffa Anne från Hälsingland på stan. Som väntat hade vi en hel del att prata om eftersom vi inte setts på 24 år.

Helt obeskrivligt och något jag saknat mycket. Personer vi båda känner, ställen vi båda känner till - allt sådant som tillhör en viktig tid i mitt liv men som jag sällan kan dela med någon. Bara det att träffa någon som känner mig som jag var då.

Och egentligen tror att jag vi båda ser likadana ut som då. Kanske var vi lite fastare om rumpan och hade inte häng på magen - vi har ju fött barn sen vi sågs sist och det sätter sina spår. Men annars tycker jag att vi är oss lika.

Hästtjejen rider på måndagar så den här dagen blev lite annorlunda än 13 juni brukar vara. Jag och de återstående två barnen har efter middagen sprungit på stan och handlat det sista innan skolavslutningen. Det blev en klänning och kofta till mig eftersom jag ska på bröllop på lördag.

Årsdagen och förlovningsdagen firades i vanlig ordning inte alls. Tvillingarna har liksom tagit över den här dagen. Vi får väl ta tillbaka den när de flyttar hemfrån!

Och hur det går med boken? 155 sidor är skrivna. Dock inga idag!

/Iva

Tänk så underligt tom man kan känna sig när någonting man jobbat med länge tar slut. Två utbildningsdagar har avslutat vårt projekt. Eller så kan man tänka att det är nu det börjar...

Dagarna har varit varma och svalkan nu när solen gått ner, känns välkommen.

Sitter här och funderar över diskussionen kring skolavslutningar i kyrkan eller inte.



Nej, jag har i och för sig ingenting emot det. Men lite underligt är det väl ändå - av vilken anledning ska vi fortfarande hålla en sådan tradition vid liv? Kanske beror min inställning på att jag kan störa mig på att man måste blanda in Gud i en skolavslutning eller så är det så att kyrkan inte är så stark förknippad med skolavslutning för min del.

Lågstadiet och högstadiet gick jag i Luleå kommun. Skolavslutningarna var i matsalen eller i skolans aula. Avslutades i och för sig med "Den blomstertid nu kommer" men mitt starkaste minne är när jag gick ut nian och en klasskamrat sjöng Anita Hegerlands "Mitt sommarlov!". Påminde oss om vår första
skolavslutning då den spelades flitigt på radion.

Jag vet att det finns andra skolor i kommunen som har avslutning i kyrkor men jag vill bara förmedla att jag istället som barn, hade svårt att förstå hur kyrkan och skolan hängde ihop. Annars är det ju rätt fint!

Det var min åsikt, det!



/Iva

Ja, men jag fortsätter väl med att rapportera om bokskrivandet i denna blogg.

141 sidor skrivna. Senaste veckan har jag skrivit 15 sidor. Planen är att skriva minst fem sidor i veckan och det målet har jag klarat galant.

I morgon sjösätter vi vårt jobb-projekt genom att hålla i två utbildningsdagar. Jättekul!

Sov inte mycket i går natt. Ovan vid den plötsliga värmen och fåglarna som kvittrade utanför en öppen fönsterlucka. Hoppas det går bättre att sova inatt.

Ett litet smakprov från det kapitel jag håller på med:

Till och med dagen innan skolan börjar, trivs jag bra i vårt nya hem. Jag ser fram emot att börja i en ny klass och få nya kamrater. Tycker att det känns bra att jag i alla fall känner Ingemar. Kanske är jag lite kär i honom och han är alltid snäll mot mig.

 

Första skoldagen släpper mamma av Åke och Evy vid Fridhemsskolan och kör sedan uppför Stationsgatan där jag och Ove får kliva av utanför Ringelskolan. Pappa är redan på sitt arbete och mamma förklarar att det blir svårt för henne att, med tre små barn, följa med. Istället ber hon Ove ta hand om sin lillasyster. Ove tar sitt uppdrag på allvar och söker frimodigt upp några flickor som går i den klass jag ska börja. De står i en ring och hela skolgården är fylld av barn från klass ett till sex. Ringelskolan är mycket större än Alviksskolan. I Alvik var vi åtta elever i klassen men här är vi 25 och ändå finns det ytterligare två klasser som börjar fyran.

 

När Ove försäkrat sig om att han hittat flickor från min klass, säger han till dem att ta hand om mig, för det är min första dag i skolan. Ingen av flickorna svarar, ingen hälsar på mig. De fortsätter prata med varandra och jag står osäker utanför ringen. Ove går för att söka upp sin egen klass och aldrig har jag känt mig så övergiven som jag känner mig i denna stund.

 

Det är först nu jag tittar ner på mina kläder. Ingen annan har klänning eller kjol – bara jag. De bruna, slitna promenadskorna är fortfarande för stora. Hela sommaren har jag sprungit barfota och bara haft dem på mig när vi åkt på möte eller för att hälsa på någon. Instinktivt förstår jag att jag är fel. Ingenting är likadant på Ringelskolan som det var i Alvik. Här är jag inte bara fel – jag är ingen.



/Iva

Utflykt till Marranäsvältan utanför Fällfors idag. Fick bara för mig att jag skulle gå ner och upp på andra sidan.


Vackert där Byskeälven ringlar sig nedanför vältan.


Kevin var snabbare än mig upp på andra sidan.


Men jag kom upp!


Nere på botten.


På väg upp.


Precis - Kevin hann före mig på tillbakavägen också.


Tillbaka där jag började. Flåsade bara lite...



/Iva