Det obegripliga, ogreppbara
Det obegripliga, ogreppbara i
att sitta i ett samtal där känslorna
tar kommando över orden.
Där det som sägs inte längre räknas
och inga ord i världen
kan vända vågorna som väller in
över strand och översvämmar din själ.
Förtvivlan du känner när du inser
att orden sårat mer än du menat.
Förvåningen över de fått annan mening,
när de kastats upp i luften
och betyder något helt annat
när de landar i frusen sand.
Glas som krossats
och inte går att limma ihop.
Enda hoppet är eldens hetta
– att smälta alltsammans,
för att formas till något användbart igen.
Vetskapen att du inte kunnat
göra något annat,
än att kasta orden ut i det okända.
Riskera att krossa det värdefulla,
bara därför att du önskat dig
en förändring.
Det obegripliga, ogreppbara
i att vi lärt oss samma språk,
men inte förstår varandras dialekter.
/Iva
Roman
Punkt 1 och 2 är redan avverkade. Idag har jag börjat rada upp alla karaktärer.
Men först togs en uppfriskande dusch med rakning av ben och under armar. Alla håriga kvinnor förstår vad jag menar. Man kan inte sätta sig och skriva och känna sig hur ofräsch som helst!
Har haft en missommarnatt (ett uttryck från hälsinglandstiden, för dåliga nätter med lite sömn). Vaknade med ångest men inte på grund av skrivandet. Skrivandet är min bot mot ångest. Dels skapandet; det konstnärliga, men också att jag har kontroll över tillvaron. Det är jag som bestämmer hur karaktärerna ska utvecklas, vad som ska finnas i handlingen, vad som ska bort. Annars känner jag att livet är långt utanför min kontroll just nu. Barnen som blir äldre, jobbet, julen -- som bara får mig att känna otillräcklighet.
Då är det härligt att ha dagar som innehåller skrivande och helt plötsligt känns livet bra igen.
/Iva
Igång
Läste nyligen en recension på en bok som heter "Han bara slog och slog" av Éléonore Mercier. Hon har arbetat på en kvinnojour och skrivit ner första meningen i samtal som kommit in. Till slut har hon sammanställt dem och skrivit en bok och hon menar att den första meningen säger allt om det som samtalet sedan kommer att handla om.
/Iva
Lycka är att skriva!
Två positiva saker från träffen med läsare nummer två:
1. Han säger att jag kan skriva!
2. Jag ska skriva om hela manuset!
Jag är så otroligt tacksam över att han ville ge sig på mitt manus; han vet ju vad han pratar om. Har utbildning, skrivit flera böcker själv och skriver recensioner. En sån som man vill ha kritik av, därför att han går att lita på. En man med litterär kunskap. Och jag har insett att jag vill lära mig mer om skrivandets konst.
"Du måste bestämma dig", sa han "om du ska skriva dokumentärt, självbiografiskt eller en roman." Och jag vet genast att det är en roman jag vill skriva.
Det jag redan skrivit är inte alls bortkastat. Om barn, kommande barnbarn och andra intresserade vill läsa, så finns nu historien nedskriven -- så ärligt som jag klarat av att skriva den. Men jag ska berätta en hemlighet; jag tänker inte skriva en roman -- jag tänker skriva tre.
Nu ska jag släppa all plikt (den sanna historien finns som sagt redan nedskriven) och ägna mig åt det jag älskar att göra. Jag ska skapa. Vara kreativ, konstnärlig och berätta historien fritt från mitt innersta inre. Utgå från det manus jag redan skrivit. Lyfta ut delar ur den som jag ska använda som underlag till de kommande romanerna.
Fick en snabbkurs i författarskapet av min snälle läsare. Nu har jag lärt mig begrepp som författarröst (inte bra), beskrivande text eller gestaltande, perspektiv och att bibehålla illusionen. Högmodig som jag är tror jag att jag kommer att klara av det här.
Och jag är så glad -- för att jag får fortsätta skriva! Vad kan göra mig lyckligare än så?
/Iva
