... vad du är som människa.
”… det är vad du är som människa!”
Oväntat landar orden
med en studs i magen,
som drar ihop sig i reflex.
”Det är inte vilken titel du har
eller vart du kommer ifrån…”
Hjärtat hugger – gråten kommer.
Orka mer känslor, orka förstå –
vem man kan lita på?
Vad är jag och vad är du?
Stilla kryper jag ihop i din trygga famn.
Du som vet vad jag är och jag som vet vad du är.
Jag som litar på dig och du som litar på mig.
Ändå vet vi inte allt om varandras oändliga djup –
inte ens om vårt eget.
Det är inte vilken titel du har
eller vart du kommer ifrån,
det är vad du är som människa!
Du är min kärlek – du är min man!
/Iva
Man MÅSTE vara lite galen...
1. Man måste ha en ÄKTA kärlek till boken och läsandet.
2. MÅSTE ha talang.
3. Ha blick för vad som är värt att skriva om.
4. Förmåga att se sig själv och omvärlden med främmande ögon.
5. Ha fantasi och kunna hitta på.
6. Vara kreativ och klara av slutföra saker.
7. Ha svårt för färdiga lösningar -- vilja skapa nytt. (Svårt att hålls sig till recept och beskrivningar)
Och nu kommer det som jag alltid vetat:
8. MAN MÅSTE VARA LITE GALEN!
Inte sinnesförvirrad-galen utan aningen manisk-galen. Uppslukas av skrivandet, berusas av att ge sig in i litteraturens värld. En aningens hälsosam ångest i kombination med detta -- och vips så har man MÖJLIGHETER att bli en författare. Men -- man blir inte författare för det! Det är därför man måste vara lite galen för det kan ju vara så att man i extas uppslukas av skrivandet och i slutändan får man inte ut något annat än outgivna manus som läggs på hög och som ingen någonsin kommer att vilja ge ut.
Allt detta har jag fått lära mig idag i Göran Häggs Nya författarskolan.
Aldrig någonsin har en beskrivning passat bättre in på mig än den här! Framtiden är utstakad! ;)
/Iva
Det obegripliga, ogreppbara
Det obegripliga, ogreppbara i
att sitta i ett samtal där känslorna
tar kommando över orden.
Där det som sägs inte längre räknas
och inga ord i världen
kan vända vågorna som väller in
över strand och översvämmar din själ.
Förtvivlan du känner när du inser
att orden sårat mer än du menat.
Förvåningen över de fått annan mening,
när de kastats upp i luften
och betyder något helt annat
när de landar i frusen sand.
Glas som krossats
och inte går att limma ihop.
Enda hoppet är eldens hetta
– att smälta alltsammans,
för att formas till något användbart igen.
Vetskapen att du inte kunnat
göra något annat,
än att kasta orden ut i det okända.
Riskera att krossa det värdefulla,
bara därför att du önskat dig
en förändring.
Det obegripliga, ogreppbara
i att vi lärt oss samma språk,
men inte förstår varandras dialekter.
/Iva
Roman
Punkt 1 och 2 är redan avverkade. Idag har jag börjat rada upp alla karaktärer.
Men först togs en uppfriskande dusch med rakning av ben och under armar. Alla håriga kvinnor förstår vad jag menar. Man kan inte sätta sig och skriva och känna sig hur ofräsch som helst!
Har haft en missommarnatt (ett uttryck från hälsinglandstiden, för dåliga nätter med lite sömn). Vaknade med ångest men inte på grund av skrivandet. Skrivandet är min bot mot ångest. Dels skapandet; det konstnärliga, men också att jag har kontroll över tillvaron. Det är jag som bestämmer hur karaktärerna ska utvecklas, vad som ska finnas i handlingen, vad som ska bort. Annars känner jag att livet är långt utanför min kontroll just nu. Barnen som blir äldre, jobbet, julen -- som bara får mig att känna otillräcklighet.
Då är det härligt att ha dagar som innehåller skrivande och helt plötsligt känns livet bra igen.
/Iva
Igång
Läste nyligen en recension på en bok som heter "Han bara slog och slog" av Éléonore Mercier. Hon har arbetat på en kvinnojour och skrivit ner första meningen i samtal som kommit in. Till slut har hon sammanställt dem och skrivit en bok och hon menar att den första meningen säger allt om det som samtalet sedan kommer att handla om.
/Iva
Lycka är att skriva!
Två positiva saker från träffen med läsare nummer två:
1. Han säger att jag kan skriva!
2. Jag ska skriva om hela manuset!
Jag är så otroligt tacksam över att han ville ge sig på mitt manus; han vet ju vad han pratar om. Har utbildning, skrivit flera böcker själv och skriver recensioner. En sån som man vill ha kritik av, därför att han går att lita på. En man med litterär kunskap. Och jag har insett att jag vill lära mig mer om skrivandets konst.
"Du måste bestämma dig", sa han "om du ska skriva dokumentärt, självbiografiskt eller en roman." Och jag vet genast att det är en roman jag vill skriva.
Det jag redan skrivit är inte alls bortkastat. Om barn, kommande barnbarn och andra intresserade vill läsa, så finns nu historien nedskriven -- så ärligt som jag klarat av att skriva den. Men jag ska berätta en hemlighet; jag tänker inte skriva en roman -- jag tänker skriva tre.
Nu ska jag släppa all plikt (den sanna historien finns som sagt redan nedskriven) och ägna mig åt det jag älskar att göra. Jag ska skapa. Vara kreativ, konstnärlig och berätta historien fritt från mitt innersta inre. Utgå från det manus jag redan skrivit. Lyfta ut delar ur den som jag ska använda som underlag till de kommande romanerna.
Fick en snabbkurs i författarskapet av min snälle läsare. Nu har jag lärt mig begrepp som författarröst (inte bra), beskrivande text eller gestaltande, perspektiv och att bibehålla illusionen. Högmodig som jag är tror jag att jag kommer att klara av det här.
Och jag är så glad -- för att jag får fortsätta skriva! Vad kan göra mig lyckligare än så?
/Iva
Skrivpaus
Nu tar jag skrivpaus tills jag får kommentarer från min andra läsare.
Bjuder på en härlig höstbild på ena tvillingdottern, fotograferad av den andra tvillingdottern, när de följde med för att göra reseach på Bureskolan.
/Iva
Ålder varierar med dagsform
Jag arbetade på Sunnangårdens servicehus i Alfta och där bodde där en kvinna som var 98 år. Varje gång någon frågade om hennes ålder, gav hon olika svar: 68, 23, 47 och till och med hände det att hon sa att hon var 98 år.
Och visst är det så, när man har uppnått en viss ålder; åldern varierar med dagsformen. Ibland är jag 32 år, ibland 23 andra gånger ser jag mig som jag kommer att se ut när jag är en gammal kvinna med rynkor och grått hår. Dagen efter glänser mitt hår och jag ser mig som jag en gång såg ut och känner att jag väldigt gärna skulle vilja hjula fram på gräsmattan. Istället nöjer jag mig med att stå på händerna inomhus.
Någon gång då och då är jag i den ålder jag är i nu. Inte så ofta men det händer. Att jag ser mig själv i spegeln och ser att jag ser ut att närma mig 50. Men ännu är håret samma färg som förut.
/Iva
Tiden som faktor
Underskatta aldrig tiden som faktor - sa en klok kvinna till mig en gång. Och nu håller bokmanuset på att färdigställas men det behövs ännu tid innan det kan bli en bok, innan jag kontaktar ett förlag.
Det behövs tid för att låta andra läsa och ge sina synpunkter. Tid för att låta manuset mogna. En litterär mognad -- jag läser och ser och ändrar och läser och ser och ändrar igen. Men det behövs också tid för att jag ska mogna. Mogna tillräckligt mycket för att klara av att ge ifrån mig det färdiga manuset och kunna hantera reaktioner som jag väntar ska komma.
Ångesten är en del av den mognaden. Vågar släppa fram den när natten är mörk och jag vet att det ligger någon bredvid mig som älskar mig. Det är inte utan känslor jag skriver och jag förstår att det jag skriver kommer att väcka känslor hos andra. Ångesten är inte värre än att jag klarar av den - egentligen inte farlig alls. Jag vet vad den är och jag vet varför den kommer.
/Iva
Maraton
Läser just nu igenom allt sakta för att hitta dolda fel i texten. Sedan ska manuset läsas några gånger till och ändras.
Två personer väntar på att få läsa igenom det; en släkting och ett proffs som själv skrivit böcker och brukar göra recensioner.
Försöker lära mig hur förlag fungerar och vad jag ska tänka på när jag börjar skicka manus och vilka förlag jag kan/bör skicka till.
Längre än så orkar jag inte tänka just nu.
/Iva
END OF STORY!
För tio och ett halvt år sedan var jag sjukskriven och som en pil träffade tanken mig; jag ska skriva en bok! Kunde inte vänta tills maken kom hem. Kastade mig på telefonen och ringde honom på mobilen. Jag ska skriva en bok! sa jag med andan i halsen. Jaha, sa han med total avsaknad av entusiasm.
Men jag visste att det nu äntligen skulle bli av. Tänkte att det kan ta 20 år men -- då får det väl göra det då.
Och idag har jag, nio och ett halvt år innan deadline, skrivit boken färdigt.
Eller, ja, inte riktigt färdig är den väl ännu. Nu ska jag läsa, ändra och putsa i texten. Lite här och lite där tills jag är nöjd och kan skicka den till ett förlag som bara sitter och väntar på att få min bok på sitt skrivbord.
För det är väl så det är!?
/Iva
268
Kan inte förneka att de senaste dagarna kantats av känslomässiga stormar. Och hur förmedlar man känslor i ord?
Allt har sin tid och ännu är jag inte färdig med skrivandet. När historien är klar är det dags att börja bearbeta den från början till slut.
/Iva
Tomas Tranströmer
Är fortfarande varm i hjärtat över dagens besked om att Tomas Tranströmer tilldelats årets Nobelpris i litteratur.
Här kommer en dikt som passar nattens timma:
Nocturne
Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:
en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.
Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
Den halvfärdiga himlen (1962)
Tomas Tranströmer
219
Så många sidor har jag skrivit just nu. Känns rätt bra att skriva men har ändå svårt att tro att någon vill läsa. Vi får väl se.
/Iva
208 sidor
/Iva
Skriver
Men tro inte att jag får vara ifred. Ena dottern hade glömt ta med lämpliga skor för skogsaktiviteter igår och snäll mamma som man är tog jag cykeln och överlämnade dem -- trots att det störde mig i mitt skrivande. Förvånad borde jag inte bli men andra dottern hade oöverstigliga behov av nya linser idag och det blev en tur med cykeln till Kågeskolan idag igen. Motvind på vägen hem. Jag vill förtydliga att det var ordentlig motvind.
Bara för att ni ska förstå hur oemotståndliga de är så lägger jag upp en bild på töserna.
/Iva
Lika värde
Jag är ingen feminist – inte på det sätt jag uppfattar feminismen. Jag är humanist vilket betyder att jag anser att alla människor har lika värde – oavsett ålder, kön, nationalitet, religion eller social status.
Lika lön för lika arbete – självklart! Och om det innebär feminism så är det också vad jag är. Men jag uppfattar något annat bland de uttalade feminister jag möter. Att allt alltid ska tolkas som om det handlade om en könskamp och inte om olika personligheter.
Det händer att andra har svårt att förstå och acceptera att jag inte tror på någon gud. Som har svårt att förstå att jag hellre delar in människor i olika personligheter och bakgrund än i könsskillnader. Och värst av allt är när någon påstår sig veta att jag inte tycker det jag tycker och om jag vågade släppa fram vad jag egentligen tycker, så skulle jag tycka som denne. Då känner jag mig kränkt över att jag som person inte respekteras.
Jag har svårt för människor som alltid tror att de har rätt och som inte har förstått så mycket av livet att man inser att det finns många olika sätt att betrakta tillvaron på. Ödmjukhet är att inse hur litet man vet och att ständigt utvärdera sina ”sanningar”.
Enligt min åsikt har en medelklasskvinna långt större förutsättningar till ett gott liv och en god ekonomi än en man som vuxit upp i ett utanförskap. Den tesen grundar jag på erfarenheter jag gjort i livet. Dessutom anser jag att jämställdheten är större i dagens arbetarklass än inom medelklassen. Jag har dock ingen vetenskaplig grund för detta; det är bara mina egna iakttagelser. Men det vore intressant som forskningsobjekt.
Humanism för mig innebär att arbeta för att ge alla, kvinnor som män, samma rätt att göra sin åsikt hörd, samma rätt att protestera mot orättvisor. Samma rätt att tro på det man vill. Och om orättvisorna ger sig uttryck i att män och kvinnor behandlas olika eller att människor från olika samhällsnivåer behandlas olika, är det lika illa – oavsett hur man ser ut och varifrån man kommer eller om man är man eller kvinna.
Jag har vänner som är kristna, muslimer, buddister, ateister och med många olika politiska uppfattningar och olika intressen i livet. Vi är vänner för att vi respekterar varandras olikheter. Och vi är vänner för att vi tycker om varandras personligheter. Vill du vara min vän – acceptera mig då som jag är.
/Iva
Glädje och sorg
Som en löpeld har en sorgens nyhet spridit sig i Ersmark och Kåge idag. En 17-årig kille från byn orkade inte längre kämpa mot cancern. Regnet som forsat från himlen har känts som tårar från ovan.
Är man förälder själv kan man ana vad föräldrar syskon går igenom. Livet är stundom grymt.
Sonen förlorade mobilen på bussen. Lite upprörd kan man bli över sonens ständiga slarv. Men ändå; Jag är glad att det inte är du som försvunnit! Mobiler går att ersätta men barn är oersättliga!
Kokat palt -- inte pite-palt utan lule-palt. Möjligen Vuollerim-palt eftersom mormor kom därifrån. Jag har lärt mig av min mamma som lärt sig av sin. Tittar inte i något recept. Där står ändå inte allt. Alltid lök i smeten och den här gången blev det köttfärsfyllning och tre sorters mjöl -- korn, råg och vete. Sirap och smör serveras till. Umm så gott! Tycker jag men barnen föredrar köpt palt! Det är som att gilla pulvermos bättre än hemgjort mos.
Kvällen ägnades åt besök hos finaste Lotta. Båda döttrarna följde med. Tur att Lottas hår behöver fixas ibland annars skulle det bli ännu längre mellan besöken. Våra barn har vuxit upp tillsammans och vid fikabordet blev det mycket prat och många skratt när det ena barndomsminnet efter det andra flöt upp till ytan. Tänk att våra barn redan har barndomsminnen, att de blivit så stora nu. Det var ju nyss de sprang omkring och lekte hela dagarna... Vart tog tiden vägen?
I morgon blir det ingen kort dag. Personalmöte 8-12 och sedan jobbar jag till 23. Det blir nog matlåda med palt till lunch.
/Iva
Livstecken
Laddar för fyra veckors semester som ska ägnas åt skrivande. Barnen i skolan, maken på jobbet och hunden lär väl ligga och sova och blänga på mig emellanåt. Men själv ska jag tillbringa tiden vid datorn. Härligt!
Facket har bytt namn och logga. SKTF heter nu VISION. Kostade visst några kronor så man får hoppas det var värt det. Håller nog inte alla med om. Vision -- en ny version av SKTF! Fyndigt!
Lördagen gick i firandets tecken. Lilla Ida har fyllt ett år och firades med ballonger och tårta. Ute hällde renget ner och här försöker systrarna Aretorn fånga morbrors uppmärksamhet.
Från Flarken bar det av till en avlägest belägen gul och nedlagd skola i en liten by som heter Järvtjärn. Passade perfekt att fira 40-årig lillebror i.
Hemma sent men dagen efter sken solen och det kändes som om sommaren var här igen. Vi måste göra en utflykt idag! var både jag och man och son överens om. Döttrarna var måttligt imponerade av utflyktsmålet; Vitberget i stan. Men med kom de och lite roligt hade de kanske och eventuellt kommer de att minnas något positivt av utflykter när de som 40-åringar tänker tillbaka på sin barndom och tonårs-tid.
Resten av söndagen ägnade maken åt diverse pyssel med huset och själv tog jag mig an trädgården. Klippte gräsmattan så svetten dröp och rev mig på hallonbuskarna när de gamla skotten klipptes bort. Men nu ser det fint ut och en säck med bark hittade jag att täcka jorden runt hallonen, med. Riset kördes ner mot älven -- inte i älven men till det ställe där vi brukar köra ris.
Så nöjd man känner sig när man gjort praktiska saker. Och svetten går att duscha av.
Det var min helg det. Nu ser jag fram emot den 26:e september då jag ska få sätta mig ner och fortsätta skriva på min bok.
/Iva
Cirkus och Stig
Tyvärr har jag inte några bilder från den fantastiska uppvisningen av barn som gjorde konster i trapets, på lina och akrobatik.
Efteråt fikade jag med barnen på Stigs konditori och provsmakade den berömda Västerbottensbakelsen.
Barnen valde att istället äta varma mackor. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...
Så kom äntligen de varma goda mackorna (och vissa hade redan drukit upp sin dricka)!
Vissa tycker mer om att bli fotograferade än sin syster...
Passade på att tacka fin-ungarna för att de hjälpt mig måla dörrar och dörrkarmar, fönsterlister och golvlister. Fint blev det och fina är de -- ungarna våra!
/Iva
