iva's blogg

Den ljusa början av sommaren, grönskande gräsmattor, björkar som just slagit ut och doftande syrener gav en föraning om nya, moderna tider. Maranatatältet oskuldfullt vitt på stenig skolgård, unga kvinnor och män – några så moderna att de hade blivit uteslutna om de tillhört en pingstförsamling. Elgitarrer och handklappning, högljudd musik, livliga böner och en fräckhet som pingströrelsen inte sett sedan dess egen begynnelse. Två unga män som kallade sig evangelister ledde mötet. Männen hade rest från Örebro för att sprida maranatabudskapet till norra Norrland. Till en början var de skeptiska men träffades under mötets gång av kraften från den helige ande. Kraften från himlen var så stark att de inte kunde värja sig. Där under det vita tälttaktes himmel föddes maranataropet i deras hjärtan och fyllda av upplevelsen återvände de sent i sommarnatten till skolan i byn och hem till de nyblivna maranatabarnen.

De hade inte någon syndfull TV men nyfiket hälsade de på farmor och farbröderna där de bodde längs byvägen som böjde sig likt en ostkrok från och tillbaka till landsvägen. Den ombyggda bagarstugan låg bland den äldre bebyggelsen med skog i nordväst, byn i väster och söder och utsikt över älven mot öst. Det skulle sändas ett maranatamöte i TV. Visserligen i nedklippt version eftersom mötet hållit på i nästan fyra timmar. Bänkade i soffan, fåtöljer, pinnstolar och på golvet samlades de framför TV:n i salen. De nya maranatabarnen satt där tillsammans med föräldrar, farmor och farbröder och tittade på andra maranatabarn som frimodigt varit med under hela TV-inspelningen. Hela det svenska folket fick den här kvällen en inblick i Maranatas och maranatabarnens värld. Barnen sjöng med i sångerna, klappade händer, bad med armarna upplyfta – precis som de vuxna. Mest uppmärksamhet fick en flicka som med tårar strömmande nedför kinderna, lyfte händerna mot himlen, fylld av salighet och helige ande. Syskonen Nilsson i byn hade ännu inte förstått det, men det som visades från det inspelade mötet skulle snart vara en välbekant miljö. De var nu maranatabarn och skulle så alltid förbli.  



/Iva

Två kapitel och 20 sidor har jag skrivit sednan jag började om. Somnade när jag satt och läste igenom andra kapitlet. Vad tyder det på?

Går det bra att skriva? Den frågan brukar jag få och visst går det bra men det är svårt. Jag ska inte låtsas som annat. Svårt men krävande lustfyllt. Och däremellan ska jag göra bisysslor som att jobba, städa, laga mat och alla dessa skjutsningar av familjemedlemmar hit och dit. Jag ger dock inte upp. 20 sidor på 16 dagar är mer än en sida om dagen. Och min plan är att ha skrivit färdigt första romanen inom ett år. I den här takten kommer det att lyckas.



/Iva

Tomas Andersson Wij – Romantiken, Om du är trött på dig så är det ingenting mot hur trött jag är på mig. Presenten från Kärleken på alla hjärtans dag ljuder i vardagsrummet en skrivardag som denna. Trött är jag. Trött för att jag jobbat mycket men aningen trött på mig själv. Trött på konflikter, trött på människor. Trött på trångsynthet och aggressioner. Trött på att det finns människor jag tycker om, som inte tycker om varandra. Trött på förväntningar, på hur andra anser att jag borde vara.

Vilar en stund, skriver och återfår krafter. Orkar med det jobbiga, analyserar konflikter. Förlåter och går vidare. Och är glad för att jag har en man som älskar mig och som gav mig Romantiken i present.

/Iva

Satt och pratade med fem år äldre Storebror och nio år yngre Lillebror. Minnen från förr, skratt och igenkännande: Minns du honom/henne och hur det var...? Maranatamöten, alkoholiserade predikanter, profeterande män som led av storhetsvansinne, hon som var så snäll och fick stå ut med så mycket, han som hade svårt att få verkligheten att gå ihop. Skratt igen och Storebror säger: Vi hade i alla fall ingen långtråkig uppväxt!

Nej, långtråkig var den inte, däremot ofta sorglig och tragisk – skratten till trots. Ironiskt nog kan vår uppväxt betraktas som exklusivt tilldragande. Upplevd var den ett enda långt lidande och fylld av skuld och skam – jag som bara ville vara vanlig! Idag kan det till och med vara svårt att bli trodd; kanske är det jag berättar påhittad lögn och jag själv en mytoman?

Då är det befriande att skratta åt eländet, tillsammans med andra som också varit där. Tillsammans med dem som vet att ingen av oss någonsin kommer att bli så bra berättare att vi kan beskriva hur det egentligen var, beskriva så bra att du riktigt ska kunna förstå. Den var inte rolig, men vi hade i alla fall ingen tråkig uppväxt…

/Iva

Idag har jag äntligen börjat om att skriva. Tror naivt nog att jag tillskansat mig tillräckliga kunskaper för att klara av att skriva en hyfsad roman. Skulle mer än gärna vilja visa vad jag skrivit --  men inledningen är än så länge hemlig. Just för att den börjar i nutid med karaktärer och omgivningar hämtade från min närhet. Dock i romanform och lika lite likt ett foto som någon målning jag gjort.

Det enda jag kan likna känslan när man skriver är känslan när man förlorar tid och rum vid ett staffli. Jag önskar mig oändlig tid men någon sådan har jag inte som mamma, fru och arbetstagare. Inser att jag måste fortsätta skriva tills jag skrivit klart. Att en roman måste skrivas i ett svep. Att för mycket tid inte får gå förlorad mellan skrivtillfällena. Så under den närmaste tiden kommer jag att ägna all egen tid till att skriva. Och däremellan tänka, tänka och tänka.



/Iva

Han lyckades bra – den gode Imsen (eller var det Gud?) – med att inplantera i våra hjärtan känslan av att vi är endast gäster och främlingar i en främmande värld. Hur många av oss före detta ”maranatabarn” bär inte ofta den känslan, djupt i vårt inre, vart vi än vänder oss, vart vi än går? Få är stunderna när känslan att höra till, är starkare än känslan av att vara en gäst och främling.

Jag bor i Västerbottning men blir aldrig västerbottning. Om det finns en plats jag älskar, är det födelsestaden Luleå och Nederluleå församling med barndomsbyarna Bälinge och Alvik och Gammelstad med sin kyrkby.

Min ungdomskärlek är Hälsingland med dess oändliga, trolska finnskogar befolkade av hemlig romantik. Tomas Andersson Wij uttrycker så väl den känslan i Hälsingland. Min romaniska bild av hälsingar är att de är öppna, varma, trygga, generösa och vänliga. Nyfiket, välkomnande låter de gästen och främlingen vara som den är.

Varken Imsen eller Gud kommer från Hälsingland men väl finns näcken där du minst väntar det och på Horgaberget syns spår av bockfötter – ja har sitt dem me egne ögen!, förlåt – sett dem med egna ögon. Säker och sant!

/Iva

I min uppväxt andades, sov, vaknade, badade och åt jag kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Inte en tanke, inte ett andetag existerade utan tro på en andevärld som iakttog, agerade och ständigt övervakade varje steg, varje tanke, varje intention. Tron var verklig, för jag trodde att den fanns. Jag kunde inte välja bort den, hade inget eget val.

Allt eftersom har jag hittat vägen till mig själv. Kunnat göra egna val och valt att inte tro – vara ateist. Inte helt utan dåligt samvete för jag inser att mitt val sårar dem som ägnat sina dagar åt att strida i sin verkliga andevärld, för att jag och andra ska vara överösta med tro. Trots detta har jag valt att vara sann mot mig själv och låta dem ta ansvar för sitt eget liv och sin egen tro.

Men jag vet att det i många sammanhang är provocerande att säga de orden: jag är ateist. Jag vet att det i många av mina gamla sammanhang också är provocerande att tala om att jag dessutom är humanist. En humanistisk ateist. Just det värsta man kunde vara i min barndoms- och ungdomsvärld där man andades, sov, vaknade, badade och åt kristendom i naket reaktionär, aggressiv och extatisk hängiven form. Den tro som skulle göra en lycklig men som gjorde mig djupt olycklig.

Aldrig har jag varit lyckligare än jag är idag och skulle jag vilja provocera riktigt mycket skulle jag säga att jag är en lycklig, humanistisk ateist!

Men för att inte verka alltför provocerande, låter jag bli att säga det...

Kram Iva